Säg the Matrix och de flesta av oss tänker genast på fladdrande skinnrockar, ogenomträngligt mörka solglasögon och infernaliskt tajta byxor i PVC. Året var 1999, Keanu Reeves hade världen för sina fötter och hela det här med ettor och nollor verkade så oerhört mycket framtid.
Skolan, back in the days, (och då refererar jag till det sorglösa åttiotalet) hyllade den som snabbt tog till sig det skrivna ordet. Den som kunde skriva, som det hette då, var en vinnare. Den matematiskt lagda var fortfarande en nörd, en tönt med tjocka glasögon, vars enda vänner sannolikt var fältbiologer.
Under många år (i ett vidare perspektiv egentligen fram till alldeles nyss) var boken den självklara underhållningen och den insatta skribenten och flitiga läsaren på ett sätt lite finare än alla andra. En bättre människa, helt enkelt. Förlagen tillhörde den kulturella makteliten och var allas drömarbetsplats.
Matematikerna var instängda på en dammig institution och den som till äventyrs var mer kommersiellt lagd förtjänade endast en fnysning och epitetet ”reklam-Frasse”.
Snart nog skulle detta komma att ändra sig. Under nittiotalet fick förlagsredaktörerna konkurrens av reklam-frassarna. Kommunikation, visade det sig, kunde vara både lönsamt, bildande och dessutom bedrivas åt flera håll. Det inspirerade förlagen. Visserligen var det fortfarande en styrd marknad och de stora förlagshusen drivande, men nu fick även finkulturen göra sig kommersiell, ofta i form av tidningsmakare. Magasinen blomstrade, speciellt om Amelia Adamo hade ett finger med i spelet.
Så gick det uppåt för branschen, alla kunde göra tidning och de sålde bra (under förutsättning att utgivaren i fråga var delägare i tidningsdistributören och tillika stalinistiskt styrda bolaget Tidsam.)
Jag behöver inte orda mer om den saken. Vi är framme vid 2008 och förlagsbranschen tog rygg på Fannie Mae & co. Alla fick sparken, blev frilansare och stod åter med mössan i hand – såvida de inte var anställda på de fina förlagen sedan förra seklet. Boken höll stången, fin som den var.Internet kunde fortfarande eventuellt vara en fluga och e-böcker talade ingen om innanför förlagsväggarna.
Men trenden fortsatte nedåt och idag är läget ännu skarpare. Förlagen störtdyker, försäljningen viker, självpubliceringstrenden är ett faktum.
Alla vill välja sitt innehåll och det tänker de också se till att skaffa fram. I lämplig form.
Det är nu jag säger enter the Matrix. Laurence Fishburne, alias Morpheus, skulle vara dagens hjälte om kidsen visste vem han var och vad han en gång representerade. Jag snackar inte om e-böcker, läsplattor och appar. Jag pratar om det nya skriftspråket. Inte att sätta ihop en mening och kommunicera. Det är fortfarande giltigt i allra högsta grad, men så basalt. Uråldrigt. Att kunna kommunicera med det skrivna ordet är lika naturligt som en limpmacka med hushållsost var på sjuttiotalet.
Nu handlar det om att kunna skriva kod. Programmera. Svenska barn har det inte på skolschemat ännu, men debatten är igång och undervisningen på internationell frammarsch. Framtidens språk hävdar vissa, medan andra säger att det är lika mossigt att tro att vi kan lära barn programmering i skolan som det var att lära sig maskinskrivning en gång. Att allt ändrar sig så snabbt att ingen någonsin kan hänga med. Men jag hävdar att det är just det ungarna kan. För dem kommer programmering att vara lika naturligt som för oss fyrtioplussare att någonsin läsa och skriva.
Jag menar att den glasögonprydde tönten just fått ihop det med den coola årsboksredaktören.
Deras produkt är programmeringen. Inom en snar framtid kommer de inte ens att behöva hångla i rökrutan. Bara koppla upp sig från var de nu befinner sig i världen, se till att skaffa lite crowdfunding, kicka igång 3D-skrivaren och skapa exakt vad de vill ha. Oavsett om det är en bok eller inte.
Och vi andra då? Vi kan alltid slinka in på H&M och köpa de där tajta byxorna i syntetmaterial. Skinnrocken har vi ju sen förut.
Läs också:
Storbritannien vill att alla elever lär sig programmera