Neil Young har ett problem: Ingen kan höra hur bra PonoPlayer är

Rockveteranen Neil Young har nått slutmålet i sitt korståg för bättre ljudkvalitet i dessa digitala tider. Nyligen släpptes hans skapelse PonoPlayer till försäljning.

För dryga 3.000 kronor kan nu alla musikälskare lyssna till Young hysteriskt skrikande och gnisslande gitarrer i högupplöst kvalitet istället för komprimerade MP3- eller streamingfiler.

Neil Young har rest runt under insamlandet av kapital via Kickstarter till sin produkt och mässat över hur musikbranschen offrat kvalitet för bekvämlighet. Och i teorin låter ljudfilerna, enligt experter, bättre än några andra filer som nånsin existerat.

Problemet är, enligt kritiker, huruvuvida det mänskliga örat klarar av att höra skillnad på CD-optimerade ljudfiler och Ponos FLAC-filer.

Nåväl, PonoPlayer levereras med 128 GB utrymme, med möjlighet att koppla på ytterligare 60 GB. Och det lär behövas. Neil Youngs högupplösta filer är i runda tal, tre gånger så stora som vanliga CD-filer. Det finns en hel del musik att välja bland, ”Ponostore” innehåller 600.000 låtar.

För att inledningsvis samla in pengar och senare marknadsföra sin PonoPlayer vände sig Neil Young, naturligtvis till sina kompisar i musikbranschen. Kolla YouTube-videon här intill.

Inte helt överraskande jublar de över produkten och de flesta konstaterar snabbt att det är det bästa de hört. Men det bevisar ingenting, enligt kritikerna.

If Neil Young thrusts a gadget in your hands and says, Listen dude, you are not going to believe this shit, you are probably going to hear exactly what Neil Young wants you to hear.

Utan att gå in för mycket i detalj på vad högupplöst musik innebär, kan vi i alla fall konstatera att digitaliseringen från det ursprungliga analoga ljudet, ger till resultat en betydligt mer detaljrikt resultat och dynamisk spännvidd jämfört med den CD-standard som antogs för många år sedan.

[För nördar] En jämförelse i siffror: CD-kvalitet ligger på 44.1 kHz/16-bit / PonoPlayer på 192 kHz/24-bit. [Slut nördar]

Men, fortsätter kritikerna, standarden för CD-skivan sattes inte av en tillfällighet på just den här nivån, utan baserades på det enkla faktum att just där ligger det mänskliga örats begränsning. För ljud samplat med en högre frekvens är det praktiskt taget omöjligt att höra någon skillnad vid en jämförelse.

The point is that you don’t need fancy hardware to make music sound good, and that no amount of hardware will make your ears hear better than the limits of biology and physics.

Det ironiska i hela den här historien är just vad jag talade om inledningsvis, när Neil Young vrider upp förstärkaren på full volym och slår an de första tjutande ackorden i många av sina klassiker, gör det egentligen detsamma om man sitter i soffan med PonoPlayer-hörlurar i öronen eller om musiken strömmar ur min gamla Sony Walkman från stenåldern.